Hitler lär ha varit en stor parfymälskare under sina år i rampljuset. Fäblessen framför andra var Lavendel. Och det var inga små doser det rörde sig om. Bergamotälskarna rensade han tydligen ut redan under första året vid makten, men sedan blev det ganska lugnt ett tag. Men efter Midway accelererade användandet något våldsamt. Ofta kunde han knappt sitta still på ett enkelt förmiddagsmöte av rädsla för att dofta för lite lavendel *. Nu lämnade även anhängarna av vaniljtoner den inre kretsen. Sist kvar lär ha varit en kille som varje morgon beströk sig med en näve järnfilspån (det kunde Hitler stå ut med pga det var lite macho), men av rent ideologiska skäl skar det sig även där under de sista dagarna.
Vi på faktaredaktionen tycker att det är ytterst märkligt att Lavendel inte har ett mer skamfilat rykte i parfymsammanhang. Jämför t ex med hur det är på matsidan där ingen på 30 år kunde titta åt en Bratwurst utan att bli beskylld för att vara halvnazi! Ja, vår värld är en konstig värld ibland.
* Detta är givetvis också huvudskälet till att killen kunde bete sig så nervöst, uppskrivat och lite rastlöst också i talarstoeln. Ja det är inte tu tal om det, helt enkelt.
